Ölsupa

Denna soppa är en riktig klassiker. Ölsupa, eller öspa som det också kallas, är en sorts välling vari man blandar svagdricka, sirap, ingefära och mjöl. I detta kan det även ingå ingredienser såsom muskot, kanel samt äggulor, ofta varierande beroende på vart i landet man bor. Dock var ägg inte ett lika vanligt inslag hos de mindre välbeställda hushållen då det var en säsongsbetonad ingrediens och därför en bristvara under vinterhalvåret.

Kuriosa: Kung Kristian IV av Danmark ville varje morgon tömma en bägare ölsupa innan han klev ur sin himmelsäng och Wilhelmina von Hallwyl (grevinna och konstsamlare i Stockholm under tidigt 1900-tal) hade ölsupa på sin vardagsmeny. 


Receptet är i sitt original beräknat för 6 personer, men då det skulle blivit otroligt mycket med nästan 3 liter soppa halverade jag det. Här nedan är dock ursprunget.

Ingredienser
2 l. mjölk
2 msk. sirap
1/4 tsk. ingefära
1/2 l. svagdricka
1 liten kaffekopp mjöl
1 dl. tjock grädde

Beredning: 1 1/2 l. af mjölken uppkokas. Af den öfriga delen af mjölken och mjölet göres en afredning, hvilken ivispas, då mjölken kokar. Svagdrickat, sirapen och ingefäran uppkokas i en särskild kastrull och ivispas i vällingen, då denna kokat 10 min., hvarefter soppan kraftigt vispas under några minuter. Grädden vispas upp i soppskålen, och soppan, som skall serveras fradgande, tillslås.


Valde mörk sirap då jag tycker den har kraftigare smak och därför är mycket godare.

På Ica Maxi hade de inte svagdricka så i förhoppning om att det skulle smaka likadant köpte jag bordsdricka. När soppan skulle lagas insåg jag att så inte var fallet så det fick bli en kort tur till närmaste affär för en burk öl man kunde blanda ut den julmustliknande smaken med.
Servering av soppan med en fet gräddklick mitt i tallriken. 

Mamma åt med glädje första skeden. Resten blev mer plågsamma.

Smaken på denna soppa var nästintill fruktansvärd. Har aldrig gillat välling och varm mjölk och detta smakade precis så fast med en liten eftersmak av humle och ingefära. Det senare räddade soppan från att vara oätbar, men gott blev det inte. Problemet satt i att den var alldeles för tung och hade jag ätit mer skulle den framkallat illamående. Denna maträtt är det nog dags att säga adjö till då det är tveksamt om den skulle kunna vinna någons tycke idag.

Måttenheter

Innan matlagningen drar igång på allvar (imorgon vankas första receptet) vill jag presentera en del bortglömda måttenheter som funnits och använts flitigt i vårt land. De tidigaste metoderna för att ange mått var genom jämförelse med en kroppsdel, exempelvis en fot, famn eller nypa. Enkelt kan tyckas, men problemet med detta var att de skiljde sig väldigt mycket åt beroende på var i landet man befann sig. Sverige gjorde under mitten av 1600-talet tappra försök till att bekämpa detta krångel, men många tyckte nog de föreslagna standardmåtten var betydligt mer avancerade. När Frankrike utvecklade decilitersystemet under 1790-talet hade de som mål att detta skulle bli både landets och världens standard. Innan resten av Europa accepterat att fransmännens idé kanske inte var så dum ändå hade det hunnit gå 85 år och för Sverige tog det ännu några år till innan decilitersystemet sattes i bruk.

En anledning till att många höll kvar vid de gamla enheterna kan vara bristen både på läskunnighet och då även på kokböcker. Matlagning var en syssla som sköttes lite på en höft och varför man då skulle byta bort de mått man alltid använt mot några man inte alls förstod sig på var nog för många obegripligt. Här nedan följer en liten lista på mer vanliga och några lite mindre vanliga mått som använts genom tiden.

Volym och vikt
Ort                 4,25 gram
Lod                13,3 gram
Skålpund        425 gram
Jungfru          0.8 deciliter
Kvarter           0,33 liter
Stop                1,32 liter
Kanna             2,64 liter
Kaffekopp       1,5 deciliter (vanligast idag)


Mängd
1 tjog           20 stycken
1 dussin       12 stycken